Betygsutlåtande (1) och (2) Otto Fischer

Uppsala 8 februari 2018

Yttrande över Anders Morbergs masteruppsats I spänningen mellan totalitära strukturer och retorisk didaktik – enthymemet. Feministisk revision av retorisk tradition. 

Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, har åt undertecknad uppdragit att fungera som examinator för Anders Morbergs masteruppsats. I denna egenskap har jag avge följande yttrande:

  1. Sammanfattning av uppsatsen.

Morbergs uppsats avser med förf:s egna ord att undersöka ”den lakun inom retorisk tradition som består i det styvmoderliga intresse som ägnas figuren enthymeme inom retorisk didaktik”. Närmare bestämt vill förf. analysera retorisk didaktik och den handledning förf. erhållit vid arbetet med en tidigare  magisteruppsats i retorik vid en annan högskola. Särskilt det ”enthymeme som var avsett att avsluta argumentationen [i den uppsats som då var aktuell] (och den endoxa hos publiken som figuren var avsedd att stödja sig i)”. Vidare anges att uppsatsen har ett genusperspektiv och att den avser att påvisa kopplingar mellan begreppen maskulinitet och nation. 

Redogörelsen för de teoretiska och metodologiska utgångspunkterna är inte helt lätt att följa, men det framgår att Vitanza, Vico och Jameson bidragit med viktiga impulser. 

Av syftesdiskussionen kan ett delvis annat syfte än det ovan anförda utläsas, nämligen att beskriva den ”rådande diskrepansen mellan den vikt enthymemer tillmäts vid svenska institutioner där retorikunderivsning bedrivs, jämförd med den vikt Aristoteles, Isokrates och Vico tillmäter figuren”. 

Härefter följer en utblick över uppsatsens disposition. 

Den egentliga undersökningen tar sin utgångspunkt i begreppet topik och då särskilt den topik som utvecklas i samband med institutionaliserandet och upprätthållandet av en hegemonisk, heterosexuell maskulinitet. I detta teoretiska fält spelar vidare begrepp som makt och begär avgörande roller. Diskussionen utmynnar i en analys av ett antal sekvenser från den norska TV-serien Skam, där syftet är att ”visa den betydelse topiken heterosexuell/homosexuell har för formandet av skandinaviska maskuliniteter, utifrån principen att produktionen av hierarkier och strukturer bör undersökas som processer, snarare än som individuella orsaker”. Särskild tonvikt läggs här vid iscensättningar av ”homohysteri” – rädsla att uppfattas/framstå som homosexuell. 

Diskussionen av Skam har uppenbara förtjänster i sin egen rätt. I uppsatsens överordnade disposition tjänar den dock främst som en ingång till en diskussion om den tidigare handledningssituation som pekats ut som uppsatsens egentliga analysobjekt, där just topiken heterosexuell/homosexuell enligt förf. spelat en avgörande roll. 

I det följande avsnittet presenteras dels Egans, dels Vicos, tänkande och dess betydelse för förf:s vetenskapliga utveckling. Här spelar ”upptäckten” av entymemets betydelse för tänkandet en avgörande roll. 

Härpå följer en diskussion av ett utkast till topisk diskussion som förf. erhållit av sin förutvarande handledare. I diskussionen presenteras de topiker handledaren föreslagit i tur och ordning och belyses med hjälp av citat från företrädsvis Egans bok (vilken alltså var föremålet för den ursprungliga magisteruppsatsen). Exakt vilken funktion dessa citat ska fylla förblir emellertid oklart. Här synes man som läsare snarast befinna sig i en excerptsamling från det ursprungliga projektet. Avslutningsvis presenteras den topik under vilken det enligt förf. var handledarens avsikt att han som uppsatsförfattare skulle uttrycka ånger över sin homosexualitet. Av det dittills anförda är det emellertid för läsaren mycket svårt att bilda sig en uppfattning om riktigheten i det påståendet. 

Efter denna genomgång vidtar en diskussion om den process  som utmynnade i en underkänd magisteruppsats. Det mail från den förutvarande handledaren som där citeras förefaller mig svårligen stödja det resonemang förf. önskar föra, om att handledaren inbjöd till en förhandling där ett ”byte” av sexuell identitet skulle kunna belönas med en doktorandtjänst. 

Detta förmenta försök till påverkan diskuteras utförligt även i de följande avsnitten, då först med utgångspunkt i begreppet ”double bind”, särskilt som begreppet kommit att användas av Deleuze, och sedan i en diskussion med utgångspunkt i Vitanzas Nietzscheläsning och förståelsen av sofistiken i samtida retorikforskning. Härefter följer en relativt utförlig diskussion av skillnader mellan Vitanzas och Wolrath-Söderbergs ståndpunkter, där det särskilt framhävs hur olika positioner de kommer till utifrån besläktade teoretiska och historiska utgångspunkter. 

I det avslutande avsnittet diskuteras Vitanzas föreställning om ett möjligt motgift till den retoriska traditionens ”inneboende totaliserande tendenser”. 

Avslutningsvis presenteras ett antal slutsatser eller resultat, 

  1. Betygsutlåtande: 

Kursens mål är enligt kursplanen att den studerande efter genomgången kurs förväntas:

  1. Ha erhållit fördjupade kunskaper i retorikvetenskaplig teori och metod
  2. Kunna överblicka och värdera relevant forskning inom ett specifikt ämnesområde
  3. Med stor självständighet kunna tillämpa teoretiska perspektiv på ett avgränsat material och nå egna resultat
  4. Kunna planera och genomföra ett vetenskapligt forskningsarbete inom en avgränsad tid. 
  5. Ytterligare ha utvecklat förmågan  att i skrift uttrycka sig klart, korrekt och med vetenskaplig stringens. 

För godkänt betyg måste samtliga mål vara uppfyllda. 

Kommentar till vart och ett av kursmålen:

  1. Författaren uppvisar en beläsenhet vad gäller i synnerhet viss amerikansk retorikforskning med bas i kontinentalfilosofisk tradition. I teoretiskt hänseende presenteras ett antal intressanta utgångspunkter, men däremot saknas en genomförd teoretisk reflexion som tillåter läsaren att bilda sig en uppfattning om uppsatsens teoriarkitektur. En hel del av den teori som anförs presenteras också i form av omfattande, inte sällan okommenterade, blockcitat, vilket gör det svårt att bedöma vilka slutsatser uppsatsförfattaren menar att vi i sammanhanget bör dra av dem. I metodiskt hänseende är uppsatsen synkretistisk. Goda, tematiskt/topiskt inriktade närläsningar (som exempelvis i samband med Skam) blandas med analysansatser som är mycket svåra att utvärdera metodiskt. Vad gäller detta kriterium kan uppsatsen dock med någon tvekan sägas ha nått upp till målet.
  1. En egentlig genomgång av ett visst forskningsområde saknas, vilket till stor del hänger samman med att uppsatsens syfte i många stycken förblir oklart. Dock hade man exempelvis kunnat tänka sig en diskussion om forskningen kring entymembegreppet, men en sådan systematisk genomgång lyser med sin frånvaro. Vid något tillfälle hävdar författaren att det finns forskning på området ”bakom betalvägg” som inte varit tillgänglig för honom, dock utan att ange titlar eller författare. På denna punkt når uppsatsen alltså inte upp till kriterierna för godkänt betyg.
  1. Uppsatsens grundproblem i det här avseendet är frånvaron av ett tydligt definierat syfte (se referatet ovan). Ett sådant syfte kan visserligen efterhand rekonstrueras, men det är då också oklart vari det egentliga ”materialet” består; här citeras mail, myndighetsskrivelser, handledningsmaterial och minnesbilder, men utan att man egentligen får klart för sig exakt vilken status de har i relation till författarens frågor, eller hur de kan tänkas belägga det han vill diskutera. Visserligen skulle man teoretiskt kunna tänka sig en undersökning av retorikundervisningens praktik baserad på etnografisk metod, men om en sådan är det inte fråga här. Allvarligare ändå är bristen på teoretisk stringens vad gäller centrala begrepp: bortsett från standarddefinitionen av entymem, saknas en egentlig diskussion av vad ett sådant innebär, och i de exempel från exempelvis Egan som anförs är det svårt att urskilja vari den entymemiska argumentationen egentligen skulle bestå. Detsamma gäller en rad för uppsatsen uppenbarligen intressanta begrepp som topik, förhandling, legitimitet, tradition m. fl. vilka samtliga uppträder i vad som förefaller vara teoretiskt viktiga roller, men lämnas huvudsakligen odiskuterade. En del av det som anges som resultat i uppsatsens avslutning kan knappast sägas ha uppnåtts genom analysen, åter annat (exempelvis kopplingen mellan Putin, Trump, patriarkala regimer och klimatpolitik) kan knappast ses som resultat i vetenskaplig mening, i så måtto som de knappast utvunnits som självständiga resultat genom ett vetenskapligt analysarbete. Framställningen är bitvis svår att följa vad gäller närvaron av en röd tråd. En hel del som sägs (ett exempel är kritiken mot Wolrath-Söderberg för oriktig förståelse av molekylärbiologiska elementa på s. 84 f.) är svårt att förstå som annat än digressioner. Sammanfattningsvis når uppsatsen i avseende på det här kriteriet inte upp till godkänt betyg. 
  1. Vad gäller tidsutdräkten finns ingenting att anmärka. Däremot ger uppsatsen generellt ett svåröverblickbart intryck, vilket gör att ett frågetecken måste sättas vad gäller planeringen av ett vetenskapligt arbete. Uppsatsen når i detta hänseende likväl med viss tvekan upp till kriteriet för godkänt betyg.
  1. Framställningen är ofta levande och medryckande, men kan inte sägas svara mot kraven för en vetenskaplig framställning. De starka självbiografiska dragen i framställningen (exempelvis specifika och för resonemanget knappast relevanta tids- och rumsangivelser) stör framställningen i det här hänseendet. I detta avseende når uppsatsen inte upp till kriterierna för godkänt betyg. 

Sammanfattningsvis har uppsatsen inte uppfyllt kriterierna för godkänt betyg och åsätts följaktligen betyget underkänd

Otto Fischer


Uppsala 14 maj  2018

Yttrande över Anders Morbergs masteruppsats Esoterisk retorisk didaktik som härskarteknik

Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, har åt undertecknad uppdragit att fungera som examinator för Anders Morbergs masteruppsats. I denna egenskap har jag att avge följande yttrande:

Sammanfattning av uppsatsen. 

Enligt författaren är uppsatsens syfte att undersöka ”den besynnerliga lakun som det styvmoderliga intresse som ägnades figuren enthymeme under den retoriska grundutbildningen på Södertörns Högskola [lämnade/skapade]”. Den lakun som den uteblivna eller bristfälliga diskussionen om entymemet skapade ämnar förf. angripa med ett ideologikritiskt perspektiv. Vad som står i centrum för uppsatsen är därmed frågan vad denna lakun vittnar om och om vi här bevittnar hur en språkpolitisk maktstruktur kommer till uttryck i svensk retorikutbildning. Denna förmenta ambition att gömma undan entymembegreppet kommer bl.a. till uttryck i valet av kurslitteratur. Arbetet motiveras bland annat med de nya krav som klimatförändringarna innebär, och vill vidare vara en studie som belyser hur identiteter byggs och bevaras. 

Härefter presenteras ett antal teoretiska utgångspunkter, i synnerhet Vico, Deleuze och Vitanza, varpå följer en metoddiskussion. Rent metodiskt handlar det om att med utgångspunkt i egna erfarenheter av retorikundervisning locka fram de på samma gång ”’självklara’” som ”suddiga” konturerna av samtida retorisk didaktik och där ”lyssna till tystnaden”. Härpå vidtar en överblick över uppsatsens disposition.

Den egentliga analysdelen inleds med en diskussion av hur en ”homohysterisk diskurs” är instrumentell i formandet av en hegemonisk maskulinitet i en skandinavisk samtidskontext, illustrerat genom en närläsning av ett par scener ur den norska tv-serien Skam. Därefter följer en diskussion av ett antal entymem hos Egan, samt ett från samtida svensk politisk retorik. Därefter följer en diskussion av begreppet narrativ förstått genom Deleuze och tillämpat på ytterligare en scen ur Skam. 

I det följande avsnittet riktas intresset mot svensk undervisning, och då i form av den handledning förf. erhöll vid författandet av en masteruppsats på en annan högskola. I denna handledning ställdes han enligt egen uppgift inför det outtalade men implicerade valet att avsvära sig och ångra sin homosexualitet och som belöning erbjudas en plats på forskarutbildningen. Som belägg åberopas en dispositionsskiss den dåvarande handledaren givit honom samt ett mail skickat från samma handledare. Vidare diskuteras handledarens senare vetenskapliga produktion som åberopas som ytterligare stöd i diskussionen. 

I uppsatsen diskuteras också hur lakuner i kurslitteraturen i litteratursociologi och retorik vittnar om maktpositioner och ideologiska intressen. I sammanhanget belyses detta med hjälp av en diskussion av Allan Blooms The Closing of the American Mind, liksom av dennes lärare Leo Strauss. Exakt på vad sätt dessa, eller för den delen kurslitteraturen i litteratursociologi skulle vara relevant i en diskussion om den svenska retorikundervisningen förblir lite oklart. 

Avslutningsvis diskuteras hur den nu använda kurslitteraturen på masternivån i retorik vid Uppsala universitet samt den tidigare behandlingen och bedömningen av förf.s uppsats vittnar om ett retorikämne där det ”pedagogiska imperativet” alltjämt dikterar ämnet och leder till ett exkluderande, eller rentav en ostracism, av alternativa perspektiv, teoretiska synvinklar och metoder. 

Betygsutlåtande: 

Jag har tidigare fungerat som examinator för en masteruppsats av samme författare. Eftersom föreliggande uppsats har en ny titel behandlar jag den dock som en ny uppsats. Dock är uppsatsens tema och intresseområde identiskt med den tidigare uppsatsen, även om omarbetningar har gjorts. Av detta skäl kommer jag i det följande att vid några tillfällen referera även till mitt omdöme av den tidigare uppsatsen. 

Kursens mål är enligt kursplanen att den studerande efter genomgången kurs förväntas.

  1. Ha erhållit fördjupade kunskaper i retorikvetenskaplig teori och metod
  2. Kunna överblicka och värdera relevant forskning inom ett specifikt ämnesområde
  3. Med stor självständighet kunna tillämpa teoretiska perspektiv på ett avgränsat material och nå egna resultat
  4. Kunna planera och genomföra ett vetenskapligt forskningsarbete inom en avgränsad tid. 
  5. Ytterligare ha utvecklat förmågan  att i skrift uttrycka sig klart, korrekt och med vetenskaplig stringens. 

För godkänd betyg måste samtliga mål vara uppfyllda. 

Kommentar till vart och ett av kursmålen:

  1. Författaren uppvisar en avsevärd beläsenhet vad gäller i synnerhet viss amerikansk retorikforskning med bas i kontinentalfilosofisk tradition. I teoretiskt hänseende presenteras ett stort antal intressanta utgångspunkter, och i synnerhet Vicos och Deleuzes teorier diskuteras ingående. Liksom i den förra uppsatsen anförs alltjämt en del av den teori som diskuteras i omfattande, inte sällan okommenterade, blockcitat, vilket gör det svårt att veta vilka slutsatser läsaren bör dra av dem. I metodiskt hänseende är uppsatsen synkretistisk. Goda, tematiskt/topiskt inriktade närläsningar (som exempelvis i samband med Skam) blandas med analysansatser som är mycket svåra att utvärdera metodiskt. Vad gäller detta kriterium kan uppsatsen dock med någon tvekan sägas ha nått upp till målet.
  1. En egentlig genomgång av ett visst forskningsområde saknas. Syftet med uppsatsen  anges ju nu vara svensk retorikundervisning, men vad det finns för ev. forskning på det området får vi inte veta. Här har det gjorts en del studier, och inte minst hade det varit intressant att mer systematiskt diskutera hur ämnet framställer och legitimerar sig självt, för att sedan låta den bilden tjäna som bakgrund till undersökningen. Nu baseras bilden av ämnets traditioner huvudsakligen på författarens individuella erfarenheter, samt urvalet av kurslitteratur på ett par kurser.  (Ett alternativt syfte, som kanske bättre hade passat uppsatsen så som den nu föreligger, hade kunnat omformuleras i riktning mot att presentera en ”deleuziansk” retoriktradition, med central företrädare som Vitanza och Haynes, och i sådana fall skulle bilden bli en annan.) På denna punkt når uppsatsen alltså inte upp till kriterierna för godkänt betyg.
  1. Det grundläggande problemet med uppsatsen är att den avgörande erfarenhet som den tar sin utgångspunkt i (handledningen vid den tidigare högskolan) egentligen undandrar sig läsarens bedömning. Huruvida det faktiskt gått till på det sätt som förf. anger är mycket svårt att bedöma utifrån de belägg som anförs (dispositionsskissen, mailväxling, vissa formuleringar i den tidigare handledarens senare vetenskapliga produktion). Ett annat för mig akut problem är på vilket sätt denna händelse antas hänga samman med förtigandet (eller åtminstone den styvmoderliga behandlingen) av entymemet i retorikundervisningen. Antydningsvis hänger dessa båda fenomen intimt samman, men ingenstans blir det för mig tydligt vari sambandet skulle bestå. Författaren förefaller implicit argumentera för att det finns disciplinpolitiska skäl att förtiga eller underbetona entymemet, men det görs egentligen aldrig troligt på ett sätt som jag kan uppfatta. Centrala begrepp förblir odefinierade, och det är svårt att förstå vad exempelvis det ”pedagogiska imperativet” egentligen betyder, eller varför det skulle vara problematiskt att ett sådant ”imperativ” är förhärskande på en utbildning. En mycket stor del av argumentationen sker implicit, och man har som läsare avsevärda svårigheter att förstå hur vissa slutsatser uppnåtts. Sammanfattningsvis når uppsatsen i avseende på det här kriteriet inte upp till godkänt betyg. 
  1. Vad gäller tidsutdräkten finns ingenting att anmärka. Däremot ger uppsatsen generellt ett svåröverblickbart intryck, vilket gör att ett frågetecken måste sättas vad gäller planeringen av ett vetenskapligt arbete. Uppsatsen når i detta hänseende likväl upp till kriteriet för godkänt betyg.
  1. Framställningen är ofta levande och medryckande, men kan inte sägas svara mot kraven för en vetenskaplig framställning. Dispositionen är svåröverblickbar och ganska ofta är resonemangen utomordentligt svåra att följa med i. I detta avseende når uppsatsen inte upp till kriterierna för godkänt betyg. 

Författaren strävar i sin uppsats efter att hitta en alternativ form för att bedriva retorisk vetenskap, och de alternativa vägar (för såväl tänkande som examination) han i Deleuzes efterföljd pekar ut finner jag både sympatiska och tänkvärda. Det står också helt klart att många av dessa tankar är värda att pröva och att detta då med fördel kan ske i en annan form än den traditionella vetenskapliga uppsatsens. Men då det i det här fallet rör sig om en masteruppsats i retorik måste den prövas utifrån gällande kursplan. 

Sammanfattningsvis har uppsatsen inte uppfyllt kriterierna för godkänt betyg och åsätts följaktligen betyget underkänd. 

Otto Fischer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s